Nutritionistföreningen | Blogg
21524
page-template,page-template-blog-large-image,page-template-blog-large-image-php,page,page-id-21524,theme-stockholm,qode-social-login-1.0,qode-restaurant-1.0,woocommerce-no-js,ajax_fade,page_not_loaded,,select-child-theme-ver-1.0.0,select-theme-ver-4.4.1,wpb-js-composer js-comp-ver-5.4.7,vc_responsive

NEON:s webbinarium 2021

Dietary biomarkers for measuring food habits – possibilities and challenges

Den 26-27 april höll NEON i årets digitala seminarium. Föreläsarna kom från flera länder och berättade om sin spännande forskning inom området biomarkörer för att mäta kost. Nutritionistföreningen var förstås med och nedan följer vår sammanfattning av seminariet.

 

M Å N D A G  2 6  A P R I L

Introduction to dietary biomarkers
Lars Ove Dragsted, Professor, University of Copenhagen, Denmark

Att mäta matkonsumtion är inte alltid enkelt och många metoder är bristfälliga. Subjektiva metoder, såsom kosthistorisk intervju, food frequency questionnaire, vägd kostregistrering och 24-timmarsintervju, är tidskrävande, minnesbaserade och leder ofta till systematiska och slumpmässiga fel. På så sätt kan objektiva metoder vara ett bra alternativ, såsom användning av biomarkörer.

Klassificering

Biomarkörer för kost kan klassificeras genom olika modeller, beroende på vad de har för egenskaper. En förenklad modell av en klassificering av biomarkörer består av exponering, mottaglighet (såsom hälsa eller återhämtningsförmåga) och någon typ av effekt. Hos människor kan dessa tre komponenter förändras över tid, vilket gör klassificeringen mer komplex för människor än för andra djur. Det finns även olika typer av dessa komponenter. En exponering kan till exempel vara biologisk eller fysiologisk, medan en effekt kan vara psykologisk, biokemisk eller social. En persons mottaglighet kan också variera, exempelvis om biomarkören används på olika sätt. Ett blodprov som tas på morgonen kommer högst troligt visa helt andra glukosnivåer än ett prov som tas direkt efter en måltid.

Aspekter vid val av biomarkör

En människas kost är komplex och kan vara svår att mäta även med biomarkörer. Den består av olika livsmedelsgrupper men också liknande livsmedel som överlappar varandra i vissa avseenden. Kosten består även av olika måltider, vilka innehåller livsmedelsgrupper, vitaminer, mineraler och makronäringsämnen, som i sin tur utgörs av aminosyror, fettsyror, sockerarter etc. Det finns alltså många aspekter att ta hänsyn till inom ämnet biomarkörer. Det är viktigt att fundera över vad som egentligen mäts och om biomarkören mäter till exempel enbart citrusintag eller fruktintag generellt.

Något annat att tänka på vid val av biomarkör är vilken typ av konsumtion som är avsedd att mätas. Ligger intresset i det senaste intaget av en viss typ av mat, medelintaget av flera livsmedel eller vilken kosthållning som en individs konsumtion speglar och ska det mätas kvantitativt eller kvalitativt, på gruppnivå eller individnivå? Det är också viktigt att fundera över när och hur ofta provet eller proven ska tas, samt om biomarkören täcker en hel livsmedelsgrupp, till exempel kött, eller om det enbart täcker en undergrupp, till exempel rött kött eller fisk.

Metabolomik

Metabolomik är ett sätt att profilera mätbara metaboliter i en biologisk art. Det kan till exempel handla om mätbara metaboliter mindre än 1500 Da och mäts ofta via vätske- eller gaskromatografi time-of-flight eller kärnmagnetisk resonans (NMR). Dessa metoder ger både metaboliter som kroppen själv producerar (endogena) och metaboliter från yttre faktorer (exogena). Metabolomik kan vara specificerad (targeted) eller ospecificerad (untargeted). Ospecificerad metabolomik innebär att ta fram alla metaboliter som spektrometern utläser och kan vara värdefullt att använda sig av för att hitta nya biomarkörämnen. Lars Ove menar dock att specificerad metabolomik är framtiden, dvs. att enbart en viss typ av ämnen eftersöks, till exempel polyfenoler.

Konkreta exempel på hur biomarkörer studeras

Vilka metaboliter vi får i kroppen påverkas av maten vi äter men läkemedel, tillsatser i mat och föroreningar är också exponeringar som kan påverka utfallet av olika metaboliter. Vilka typer av metaboliter som finns i provet beror även på om provet består av serum, urin, avföring eller annat medium.

Prolinbetain (eng. proline betaine) används för att mäta citrus- eller apelsinintag via urin. Det är observerat som en tillförlitlig citrusmarkör i flera studier men verkar också kunna fungera som en markör för fruktintag på gruppnivå, eftersom många ofta äter flera frukter samtidigt. Om en person äter frukt men inte citrus kommer det dock inte ge utslag.

Iso-alfasyror (eng. iso-alpha acids) för att mäta ölkonsumtion. I en studie med fyra grupper med olika volymprocent av alkoholintag, inklusive kontroll, användes markörer för kornbakterier (markör: hordenin, eng. hordenine), humle och jäsning för att mäta intaget av öl. Etylmalat (eng. ethyl malate), som ger utslag på jäsning, verkar fungera som markör även vid konsumtion av alkoholfri öl. Ett annat tillvägagångssätt för att mäta ölintag är via metaboliter från nedbrytning och biotransformation. Det går även att separera effekten av alkohol från effekten av öl, genom att använda PCR.

Biomarkörer har också använts för att klassificera hela kosthållningar. I den nordiska SYSDIET-studien undersöktes följsamheten till två dieter genom att använda biomarkörer för bl.a. rapsolja, fet fisk, fullkorn, grönsaker och fullfeta mejeriprodukter. Deltagarna randomiserades till att äta enligt en hälsosam nordisk kosthållning eller till en kontrolldiet och prover samlades in vid baslinjen, efter 12 veckor och 24 veckor. Gruppen som åt enligt den hälsosamma nordiska dieten, som bestod av fullkorn, frukt, bär, grönsaker, fisk mm., hade som väntat betydligt fler detekterade biomarkörer än den generella kontrolldieten. De såg även att det fanns skillnader i kost beroende på geografiskt område. Till exempel åt människor som bodde vid kusten mer skaldjur.

Sammanfattningsvis är det i dagsläget, genom att korrekt klassificera, validera och kombinera biomarkörer, möjligt att:

  • Detektera nyligen konsumerade livsmedel och drycker
  • Identifiera felrapportering i kortsiktiga kostmätningar
  • Detektera kostbiomarkörer i olika typer av prover (urin, blod, hår mm.)
  • Identifiera biomarkörer för livsmedel som har påverkats av mikrobiotan
  • Associera specifika biomarkörer med kliniska effekter för att bilda kvalificerade hypoteser

Using fatty acids as biomarkers
Fredrik Rosqvist, Associate professor, Uppsala University, Sweden

Vår fettsyresammansättning i blod och vävnad påverkas av vad vi äter men blir även påverkad av vår endogena metabolism. Vi förlänger och bryter ner fettsyror kontinuerligt, vilket hela tiden ändrar fettets form i kroppen. Processen påverkas av vad vi äter för typ av kolhydrater, vad vi har för genetik, vårt metabola tillstånd och energibalans. I dagsläget finns det ingen biomarkör för att mäta totalt fettintag, utan det som mäts är vanligtvis andelen av olika fettsyror. Essentiella fleromättade fettsyror används för att mäta intag av vegetabiliskt fett, medan EPA och DHA används för att mäta intag av fet fisk. För intag av mejeriprodukter har fettsyror med udda antal kolatomer använts, vilket dock har fått kritik de senaste åren då det även verkar spegla fiberintag. Vilken fettsyra som ska användas beror på kontext och forskningsfråga. Nyligen har mättade fettsyror med långa kedjor, dvs. VLC-SFA, börjat studeras som biomarkörer men det är ännu i startstadiet.

Vilken tidsram som biomarkörer reflekterar beror på metod och vilken typ av biomarkör som används. I observationsstudier antar vi att deltagarna inte har gjort några drastiska förändringar den senaste tiden men vad vi äter påverkar dock snabbt sammansättningen av metaboliter i kroppen. Förändrar vi vår kosthållning kan även vår fettvävnad förändras, vilket kan ske redan efter 14 dagar.

Avslutningsvis, inom området att använda fettsyror som biomarkörer är nästa steg att lära mer om små fettsyror, VLC-SFA och fettsyror med udda antal kolatomer. Fleromättade fettsyror såsom EPA och DHA är användbara biomarkörer och cirkulerande fettsyremarkörer reflekterar intag som konsumerats de senaste veckorna.

Isotope biomarkers of dietary intakes
Gunter Kuhnle, Professor, University of Reading, United Kingdom

Många av atomerna i vår kropp består av stabila isotoper. Genom att mäta dessa isotoper kan vi detektera varifrån de kommer ifrån och därmed vad vi har ätit. För att mäta intag av växtbaserade livsmedel används isotoperna C3 och C4, där C3 reflekterar intag av vete, ris, bönor, grönsaker och de flesta frukter, medan C4 bland annat reflekterar majs och sockerrör. I vissa länder utanför Europa är intag av majs och sockerrör väldigt viktigt och därför är C4 i vissa populationer av stor betydelse.

Högre upp i näringskedjan, förbi vegetabiliska livsmedel, erhålls mer av vissa isotoper. På så sätt kan mängden av olika isotoper avslöja om hela kosthållningar har bestått av vegetabiliska livsmedel eller om det även har konsumerats fisk eller kött. Beroende på om provet som biomarkörerna mäts i är blod, urin eller avföring så kommer mängderna variera, vilket gör det viktigt att välja rätt typ av prov.

I en studie undersöktes om det gick att uppskatta mängden vegetabiliska livsmedel som deltagarna hade konsumerat under en viss tid. Där användes två olika biomarkörer men de kunde inte se någon skillnad och mer forskning behövs inom det området.

Ett annat intressant område är hur intag av specifika ämnen eller livsmedel kan mätas via isotoper. Det är i dagsläget knepigt att avgöra vilket livsmedel som en viss isotop speglar, då flera livsmedel överlappar varandra. I USA används majs ofta i foder till nötkreatur, samtidigt som majssirap är en vanligt förekommande ingrediens i livsmedel. Det gör det svårt att veta om till exempel den mängd kol-13 som detekteras i ett prov kommer från kött, majs eller socker. För att uppskatta konsumtionen av socker i drycker har dock isotopen alanin-kol-13 upptäckts att fungera, särskilt i hårprover.

Sammanfattningsvis är det komplext att använda stabila isotoper som markör för livsmedelskonsumtion. Mängden av en viss isotop kan vara en spegling av konsumtion av olika typer av livsmedel och beror dessutom inte bara på konsumtion, utan även på individuella skillnader i metabolism, samt vilket typ av prov som används.

Urinary sugars as biomarkers for sugar intake
Stina Ramne, Doctoral student, Lund University, Sweden

Huruvida konsumtion av tillsatt socker ökar risken för kardiometabolisk problematik är idag tvetydigt. Bristen på belägg kan delvis vara en följd av inkorrekt mätning av kostintag. Sackaros och fruktos är två sockerarter som kan påvisas i urinen och är viktiga inom detta ämne. Vi kan absorbera små mängder sackaros som inte bryts ned innan det når urinen och intag av fruktos ökar levermetabolismen. Insulin reglerar dock inte cirkulerande sackaros och fruktos, vilket gör att de sockerarterna når urinen ganska orörda. Trots att vi har väldigt små mängder sackaros och fruktos i cirkulation, ca 0,05% av konsumtionen, är mängderna proportionella med vårt intag, vilket gör att de ändå går att använda som markörer. I valideringsstudier har korrelationen varit betydligt högre när sackaros och fruktos har använts för att mäta sockerintag, jämfört med självrapporterat intag (r ≈ 0,84–0,88 vs. 0,21–0,36).

Ofta samlas urin in från ett helt dygn, dvs. 24-h-urinprover, vilket både är krävande för deltagarna och försvårar förvaringen. Det har dock nyligen gjorts studier som visar att enbart ett urinprov per dag kan ge lika bra resultat. I en studie som pågick i 36 månader fick 379 individer starta med en lågenergikost i två månader. Därefter randomiserades de till en låg eller medel glykemiskt-index-kost. Kombinerat med självrapportering samlades urinprov in vid flera tillfällen men var inte 24-h-urinprov. Resultaten indikerade att det fungerade bra trots att de inte samlade in 24-h-urinprov.

Det bästa vore att kombinera metoderna självrapportering och socker i morgonurin. Metoderna har brister men bristerna är helt olika, vilket gör det bra att kombinera dem.

Dietary biomarkers 2.0: from potential towards implementation
Otto Savolainen, Researcher, Chalmers University of Technology in Gothenburg, Sweden

Verktyg som används för att mäta kostintag kan vara inkorrekta och ha flera felkällor. Nuvarande verktyg är inte heller särskilt applicerbara på sjukvårdens rutiner. Metabolomik har resulterat i hundratals potentiella biomarkörer för att mäta kostintag men fokus har legat på att upptäcka dem i stället för att validera dem. Lämpliga tillvägagångssätt för att mäta biomarkörer saknas i dagsläget men det finns potential för att använda dem som standardverktyg om de först valideras.

På Chalmers försöker de etablera en metod för att via endast en mätning kunna uppskatta intaget av mer än 10 livsmedel eller livsmedelsgrupper. De genomför en interventionsstudie för att utvärdera dos-respons-förhållanden för biomarkörer och arbetar även för specificitet och reproducerbarhet av biomarkörer hos individer. De använder en typ av masspektrometri, så kallad LC-MS/MS, för mätning av biomarkörer som reflekterar stora livsmedelsgrupper. Mätningen tar 6,5 min, inkluderar 21 matgrupper i dagsläget och inrymmer 200 prov per dag. Förhoppningen är att en dag kunna implementera en markör för matintag inom vården.

Metabolomics and dietary patterns in the Malmö cohorts
Filip Ottosson, Postdoc, Lund University, Sweden

Med hjälp av metabolomet går det att lära mer om livslängd, sjukdomar och hälsa. Där spelar kosten en stor roll, i och med dess påverkan på just livslängd men även diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och andra sjukdomar.

Via Malmökohorten har kollegor till Filip undersökt metaboliter från hälsosamma kosthållningar för att lära mer om hur sjukdomsrisker kan minskas. Genom att undersöka metabolitmönster skulle det kunna bli möjligt att skräddarsy individuella kostråd och på så sätt minska hälsorisker. De såg att ett visst kostmönster (frukt, grönsaker, fiberrikt bröd, yoghurt med låg fetthalt mm.) påvisade lägre risk för vissa sjukdomar och Filips team ville då titta på eventuella biomarkörer som skulle kunna mäta det kostmönstret. En av biomarkörerna som stack ut är ergotionein, som visades vara kopplad till mindre risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Ergotionein finns i svamp och grönsaker och tidigare har föreslagits ha antioxidanta effekter.

Profilering av metabolomik kan användas som ett alternativt mått för hälsosamt matintag och är associerat med lägre risk för framtida risk för diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.

T I S D A G  2 7  A P R I L

Food biomarkers and wastewater-based epidemiology
Phil Choi, Senior scientist, University of Queensland, Australia

Dag två av föreläsningar startades av Phil Choi, senior forskare vid University of Queensland i Australien. Phil pratade om hur avloppsvatten kan användas till epidemiologiska analyser då såväl urin- som avföringsprover kan tas vid reningsverkens inlopp. Tekniken har använts i Australien i 15 år för att analysera kokainhalten i avloppsvattnet och har på senare tid även använts för att mäta förekomsten av covid-19 i befolkningen.

Analysmetoden öppnar även för möjligheten att analysera biomarkörer kopplade till livsmedelskonsumtion. Phil menar att metoden bör användas i större städer med väl fungerande avloppssystem för att analysera konsumtion av livsmedel på större gruppnivå då den utsöndrade biomarkörens massa beräknas per capita. Metoden fungerar med samma princip som analyser av urin, men med vetskapen att nedbrytning kan ske i avloppsvattnet. För att använda metoden krävs därför biomarkörer specifika till mänsklig sekretion, specifika till ett visst livsmedel samt vara stabila i avloppsvatten (inte brytas ned). Som exempel nämndes alkylresorcinols (fullkorn), 4-PY (nedbrytningsprodukt av vitamin B6) och proline betaine (citrus).

Fördelen med användningen av avloppsvatten kontra vanliga urin- och avföringsprover är åtkomsten till större mängd prover, som dessutom inte kräver samma rigida etikprövning då få prover i avloppsvattnet kan kopplas till enskilda individer. Nackdelen ligger givetvis i att individdata saknas.

I sin forskning har Phil och hans forskargrupp i en studie använt sju biomarkörer kopplade till livsmedelskonsumtion som inte bryts ner i avloppsvatten. Därifrån kunde det sammanfattas att de flesta positiva biomarkörer var kopplade till stadsdelar med högre socioekonomisk status. Till exempel så korrelerade högre halter av 2PY (biomarkör för vitamin B3), med stadsdelar med högre hyra, samt enterodiol (fiber) till stadsdelar med högre utbildning. I framtiden tror Phil att denna metod kan användas främst i större städer för att förstå exponeringar och för att övervaka folkhälsan.

Metabolomics-based dietary biomarkers – current status and future opportunities
Lorraine Brennan, Professor, University College Dublin, Ireland

Dagens andra föreläsning hölls av Lorraine Brennan, professor vi University College Dublin, Irland. I sin föreläsning nämnde Lorraine grunden för att hitta nya biomarkörer i livsmedel. Det första steget involverar oftast att använda sig av kontrollerade interventioner för att upptäcka potentiella biomarkörer. När en potentiell biomarkör har identifierats utförs dos-responsstudier för att försäkra sig om att biomarkören följer intaget. Slutligen genomförs flera oberoende studier för att bekräfta den aktuella biomarkören. När biomarkörer har identifierats kan dessa användas för att bland annat mäta följsamhet till dietinterventioner, objektivt mäta kostintag, korrigera självrapporterade data och för att identifiera kosten och dess förhållande till hälsa och sjukdom.

I sin forskning har Lorraine i en kontrollerad interventionsstudie använt proline betaine som markör i urin för att mäta intaget av citrusfrukter. Detta för att ta fram kalibreringsekvationer som kan användas för att estimera citrusintaget hos en större population, där självrapporterade data finns tillgängligt från samtliga medan data från biomarkörer endast finns tillgängligt från en del av populationen. Därmed kan data från biomarkörer och självrapporterade data kombineras för att korrigera värdet för en större population. Enligt Lorraine behövs det biomarkörer från ca 20–30% av populationen för att kunna estimera konsumtion hos resterande del av populationen. Det finns i dagsläget många biomarkörer i litteraturen, men Lorraine menar att de flesta fortfarande är i behov av validering.

Spot urine biomarkers and 24-h diet recalls: validation and measurement error correction
Timm Intemann, Postdoc, Leibniz Institute for Prevention Research and Epidemiology, Germany

Den tredje föreläsningen för dagen hölls av Timm Intemann, postdoc vid Leibniz Institute for Prevention Research and Epidemiology i Tyskland. Timm föreläste om validering av 24-h kostregistrering hos barn och ungdomar med hjälp av biomarkörer i morgonurin. Han menade att 24-h kostregistrering behöver objektiva biomarkörer för att validera studien.

Timm berättade om två av deras studier där de använde biomarkörer för validering. I ena studien mättes summan av sackaros och fruktos som validering för intag av totalt socker efter en 24-h kostregistrering. Timm menar att resultaten stödjer validiteten i 24-h kostregistreringen.

Den andra studien utfördes i ett försök att korrigera associationen i förhållandet mellan natrium:kalium och blodtryck. Här använde gruppen flera analysmetoder som kom fram till varierande resultat vilket leder till att resultaten behöver tolkas med försiktighet. För att få bättre data menar Timm att det behövs en kombination av 24-h kostregistrering och 24-h urinprov.

Nutritional biomarkers in the Swedish national dietary survey “Riksmaten adolescents”
Anna Karin Lindroos, PhD, Risk and benefit assessor, Swedish Food Agency, Sweden

Nästa föreläsare var Anna Karin Lindroos, PhD, risk and benefit assessor vid Livsmedelsverket. Anna Karin berättade om hur biomarkörer används vid en statlig myndighet. Främst används kostundersökningar för att mäta livsmedelskonsumtion i en population. Det görs bland annat för att identifiera riskgrupper med sämre kosthållning och för att utveckla kostråd för befolkningen. Oftast använder sig livsmedelsverket av frågeformulär, men använder även blod och urinprover för att få extra information.

Det finns dock problem med att samla biomarkörer för nationella kostundersökningar för en statlig myndighet. De första problemen är kopplade till svårigheten att få ett representativt urval för hela landet och hur provinsamlingen ska organiseras. Finansiering av provinsamling och analyser är ytterligare ett bekymmer för myndigheten.

Anna Karin berättade även om hur biomarkörer användes vid utvärdering av ungdomars matintag i Riksmaten ungdom. Där deltog ca 3500 ungdomar genom att de fick besvara ett frågeformulär, utförde två 24-h kostregistreringar, bar accelerometer i en vecka samt mätning av läng och vikt. Av dess deltog ungefär 1100 även med icke fastande blod- och urinprov vid ett mättillfälle. Totalt gjordes 93 olika analyser varav sju var kopplade till kosten. Från blodplasman analyserades ferritin, CRP, folat och 25(OH)Vit D som biomarkörer medan natrium, kalium och jod analyserades från urinproven.

Resultaten visade bland annat att över 80% av tjejer i både årskurs 8 och högstadiet hade ett för lågt intag av järn, medan endast 20% respektive 12% av pojkar visade samma resultat. Analyserna visade även att tjejer har ett högre intag av folat än pojkar. Både flickor och pojkar hade för lågt intag av vitamin D och för högt intag av salt. Däremot var intaget av jod tillfredsställande, vilket troligtvis beror på den berikning av jod som finns i Sverige.

I nästa steg planerar livsmedelsverket en ny studie för att undersöka småbarns matvanor (Riksmaten småbarn) där en pilotstudie utförs i dagsläget.

Genetics as objective markers of dietary exposure
Susanna Larsson, Associate professor, Uppsala University, Sweden

Den sista föreläsningen för detta webinar hölls av Susanna Larsson, associate professor vid Uppsala Universitet. Susanna pratade om mendelsk randomisering som ett verktyg för att bedöma orsakssambandet mellan nutrition och sjukdomar.

Susanna resonerade att mendelsk randomisering kan liknas med klinisk randomisering då individerna slumpmässigt tilldelats en viss genotyp vid befruktning. Vissa av dessa genotyper har kopplingar till hälsomarkörer, som i sin tur kan leda till sjukdomar. Ett exempel som Susanna nämnde var en genvariant som ökar serumkalcium, vilket i sin tur är kopplat till förhöjd risk för hjärtinfarkt. Då individer med denna genvariant inte skiljer sig på annat sätt än vad gäller just kalciumnivåerna så kan det därför jämföras med en klinisk randomiserad kontrollstudie där individer tilldelats antingen kalciumtillskott eller placebo.

Susanna tog även upp flertalet vitaminer och mineraler som har associerats med genetiska varianter samt dess koppling till nutrition och sjukdomar. Nämns gör bland annat folat, vitamin B6 och vitamin D. Dessutom har över 800 genetiska loci associerats med olika livsmedel och kostmönster.

Mendelsk randomisering kan användas för att förbättra orsakssambanden inom nutritionsepidemiologi genom att minska confounding, omvänd kausalitet och felklassificering av exponering. Därför anser Susanna att studier med mendelsk randomisering kan komplettera övriga studier inom området livsmedelskonsumtion.

 

7 frågor med Josefin Gertsson

Efter ett litet sommaruppehåll är bloggen tillbaka med 7 frågor! Denna gång är det Josefin Gertsson som delar med sig om sin vardag och sina erfarenheter. Trevlig läsning!

1. Berätta lite kort om dig själv

Jag är uppvuxen i Växjö men efter att jag pluggade till nutritionist i Stockholm har jag blivit kvar här. Jag och familjen bor i Solna. Förutom mat och hälsa är mina stora intressen odling och katter.

2. Varför valde du att läsa till nutritionist?

Jag har alltid varit fascinerad av människokroppen. Intresset för hälsa växte fram därur. När jag hittade utbildningen kände jag direkt att den skulle vara perfekt för mig – och det stämde verkligen.

3. Vad jobbar du med idag och hur tog du dig dit?

Jag jobbar på ett företag som gör läkemedel och kosttillskott, Pharma Nord.

Till en början jobbade jag framför allt med webben, marknadsmaterial, uppdaterade texter och skrev nyhetsbrev.

Nu har min tjänst utvecklats till att föreläsa om näring och kosttillskott runt om i Sverige. Jag är också reklamationsansvarig.

4. Vad är roligast med det du gör?

Det jag gillar bäst med mitt jobb är att jag hela tiden lär mig nytt och har breda arbetsuppgifter. Jag får också det bästa av två världar genom att ha en kombinerad kontors- och resande tjänst.

Jag älskar att nörda ner mig i de ämnen jag föreläser om. Samtidigt får jag utlopp för min kreativitet då jag sätter ihop/skapar föreläsningarna och powerpoint presentationerna.

Det är också kul att jobba i projektform – att planera, boka, bjuda in och administrera föreläsningarna.

5. Hur ser en vanlig dag ut för dig?

Om jag inte har någon föreläsning inbokad börjar jag jobba 8.30. Först går jag igenom inkorgen. Därefter bokar jag föreläsningslokaler, hotell och resor, fixar med material så som Powerpoint presentationer och inbjudningar. Jag svarar på produktfrågor och hanterar eventuella reklamationer. Självklart klämmer jag in en kopp kaffe eller fem och en vegetarisk lunch.

När jag är på resande fot föreläser jag oftast kvällstid. Därför passar jag på att ta sovmorgon, ofta i kombination med härlig hotellfrukost. Därefter går jag igenom utvärderingsenkäter från gårdagens föreläsning, återkopplar på frågor och förbereder inför nästkommande föreläsning. Sedan reser jag till vidare till nästa stad och väl framme förbereder jag kvällens föreläsningsevent – packar goodie bags, stämmer av mat och allergier med cateringpersonalen på plats och ser till att tekniken funkar som den ska.

6. Hur ser du på framtiden för nutritionister?

Vi behövs verkligen! Men vi behöver också visa framfötterna tror jag, berätta att vi finns och varför vi är så viktiga.

7. Om du skulle ge ett tips till de nutritionister/blivande nutritionister som läser detta. Vad skulle det vara?

Mina tips till blivande nutritionister är att vara aktiv som student. Gå med i studentrådet eller försök hitta ett extrajobb inom nutrition. Välj examensarbete med omsorg, det kan generera fler möjligheter.

Kontakter är otroligt viktigt, jag önskar att jag hade insett det tidigare.

7 frågor med Emily Sonestedt

Nu är det äntligen dags för ett nytt inlägg på Nutritionistiföreningens blogg! Vi hoppas att ni mår bra och att ni är rädda om varandra i dessa tider! Nedan kan ni läsa om Emily Sonestedt, nutritionist och forskare vid Lunds universitet. Trevlig läsning!

Emily Sonestedt är nutritionist och forskare vid Lunds universitet.

1. Berätta lite kort om dig själv
Jag bor i Klagshamn, strax söder om Malmö tillsammans med min man Anders som är lärare och forskare vid Blekinge Tekniska högskolan, och våra tre barn Pi 7 år, Lo 6 år och Frej 4 månader. 

2. Varför valde du att läsa till nutritionist? 
Jag flyttade till Stockholm från Falköping direkt efter gymnasiet 1999 för att börja på nutritionistlinjen. Det var mitt förstaval eftersom det var den perfekta kombinationen av kemi, fysiologi och hälsa. Jag hade ett stort intresse för kost och träning under gymnasietiden. Jag läste frågespalter med Fredrik Paulún i fitnesstidningar och fick upp ögonen för att man kunde läsa nutrition i Stockholm. Jag tror även att det faktum att jag är nötallergiker och alltid har läst innehållsförteckningar gjort att jag har haft ett stort intresse för vad maten innehåller. 

3. Vad jobbar du med idag och hur tog du dig dit?
Idag jobbar jag som forskare vid Lunds universitet där jag leder en forskargrupp inom nutritionsepidemiologi. Under nutritionsutbildningen valde jag inriktning mot molekylär nutrition, och inte folkhälsonutrition, då jag var övertygad om att jag skulle jobba på ett labb. Men under kursen i nutritionsepidemiologi fastnade jag verkligen för ämnet. Jag gjorde ett sommarprojekt hos Alicja Wolk, professor i nutritionsepidemiologi på KI, och sedan även mitt examensarbete hos henne. Efter utbildningen ville jag flytta från Stockholm och sökte upp Elisabet Wirfält som ledde arbetet kring kostvanor i Malmö Kost Cancer studien. Efter att ha gått på stipendium ett tag blev jag antagen som doktorand 2005. Mitt examensarbete vid KI hade handlat om fytoöstrogener och det blev även mitt fokus för doktorandprojektet. Efter disputationen i december 2008 hade jag turen att få en postdoktjänst hos Marju Orho-Melander vid samma institution vid Lunds universitet. Mitt doktorandprojekt hade till viss del handlat om genetiska faktorer, men som postdok fick jag verkligen förmånen att grotta ner mig ännu mer i genetiska studier och studera interaktion mellan kostfaktorer och genetik. Jag har alltid haft ganska tydliga mål med vad jag velat. Redan när jag började som postdok hade jag bestämt att jag skulle satsa på att bli forskargruppsledare. För detta krävs att man driver egna projekt och att man får ihop tillräckligt med finansiering för dessa. Från 2017 leder jag min egen forskargrupp, men jag har fortfarande efter alla dessa år inte en fast tjänst. Just nu är jag biträdande lektor. Jag är huvudhandledare till fyra doktorander. Dessutom ingår en projektassistent och två mastersstudenter just nu i gruppen. 

4. Vad är roligast med det du gör?
Det jag uppskattar mest med arbetet är att det är så roligt och spännande. Att få undersöka något som ingen annan har gjort tidigare, det är verkligen något speciellt med det. Jag har friheten att planera mina egna forskningsprojekt och därmed möjligheten att ägna mig åt de forskningsfrågor jag är mest intresserad av. Detta är verkligen mitt drömjobb. 

5. Hur ser en vanlig dag ut för dig?
Nu i corona-tider är väl inte vardagen sig lik för någon. Hela min grupp jobbar hemifrån och vi ses bara via onlinemöten. Jag fick även mitt tredje barn i februari men som chef och forskargruppsledare går det inte att vara ledig en längre tid. Det är ansökningar som ska skrivas och en hel del administration som måste skötas. Min man tar ut det mesta av föräldraledigheten och har gjort det redan från början. Men det är trevligt att få det bästa av två världar: att vissa dagar få ägna sig åt forskningen medan andra dagar enbart går till att få vara med barnen. Just flexibiliteten i mitt jobb och friheten att styra över sin egen tid är sådant jag verkligen uppskattar. 

I vanliga fall (innan coronakrisen) lämnar jag barn på förskolan och cyklar sedan till jobbet på Clinical Research Centre på sjukhusområdet i Malmö. Under förmiddagen svarar jag på email samt har ett möte med någon av doktoranderna kring pågående projekt. Lunch äter vi oftast tillsammans i gruppen och under eftermiddagen kanske det är ett möte med ekonomiansvarig kring budgeten. Resten av eftermiddagen ger jag feedback på en uppsats från en student innan jag cyklar hemåt kl 15.30. Det är ett ganska omväxlande arbete. Vissa dagar skriver jag på ansökningar. Vissa perioder blir det mycket undervisning eller planering kring framtida undervisning. Det är även många spännande seminarier vid universitetet som jag passar på att gå på. Det händer även att jag själv utför statistiska analyser, även om det nuförtiden mest är doktorander som gör det. Jag försöker även jobba hemifrån en eller två dagar i veckan för att få ro att till exempel läsa doktoranderna manuskript eller skriva ansökningar.

6. Hur ser du på framtiden för nutritionister?
Jag skulle vilja säga att den ser ljus ut. Det finns ett stort intresse för kost och hälsa och det behövs mer kompetens inom området. 

7. Om du skulle ge ett tips till de nutritionister/blivande nutritionister som läser detta. Vad skulle det vara?
Om man vill forska inom nutritionsområdet ska man vara medveten om att det är svårt att få finansiering för ren nutritionsforskning. Vi vet att det är så mycket forskning som behövs för att vi ska förstå kostens effekter, men det gäller verkligen att man hittar sin egen nisch. Ta tillfällen till att studera och arbete utomlands för att få nyttig erfarenhet. Väl examensarbete med stor omsorg eftersom den erfarenheten gör det lättare att få en passande doktorandtjänst.

Mat mer än klimat

Den 20 november anordnade Lantbrukarnas Riksförbund och Anki Sundin (LRF Mjölk) ett seminarium om hållbarhet kopplat till livsmedelskedjan. Mat mer än klimat var titeln. Innehållet i seminariet var “food matrix” och näringstäthet i förhållande till miljöpåverkan. 

Bildresultat för LRF mjölk

Vi som deltog var forskare, representanter från myndigheter, fackförbund och bransch- och intresseorganisationer, samt nutritionister och dietister. Alla med ett gemensamt intresse för mat och klimat. 

Bildresultat för fredrik rosqvist

F


Food matrix – Fredrik Rosqvist

När vi diskuterar mat idag är det svårt att undvika att ta upp frågan om hållbarhet och miljöpåverkan. Men mat är mer än klimat. Mat är näring och bidrar till hälsa, men hälsoeffekterna kan skilja sig mellan två till synes lika livsmedel, i avseende på näringsvärde. Forskningen kring begreppet “food matrix” går framåt och under seminariet fick vi ta del av de senaste forskningsresultaten om mättat mjölkfett från Fredrik Rosqvist, forskare vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Klinisk nutrition och metabolism, på Uppsala Universitet. 

Food matrix handlar kortfattat om ett livsmedels innehåll och struktur. Fredrik berättade om molekylen MFGM (milk fat globule membrane), som han ägnat mycket tid och forskning åt. MFGM omsluter mjölkfett i olika mjölkprodukter. Olika mejeriprodukter varierar i innehåll på MFGM och har visat sig ha olika effekter på hälsan, oavsett fetthalt. Detta föreslår att mättat fett (saturated fatty acids, SFA) i mjölkprodukter kan påverka hälsan mer eller mindre beroende på mängden MFGM. Mättat (mjölk)fett är med andra ord mer komplext än vi tidigare trott. 

Mjölk innehåller en stor andel mättat fett, vilket har visat sig påverka kolesterolvärdena i blodet. Mättat fett höjer LDL-kolesterolet (low density lipoprotein), medan omättade fetter som MUFA (mono-unsaturated fatty acids) och PUFA (poly-unsaturated fatty acids) sänker LDL. Dessa fynd ligger till grund för dagens kostråd om fetter. Senare forskning har dock nyanserat bilden av mättat fett gällande mjölkprodukter. Det är inte riktigt så enkelt som att mättat fett i mjölk är uteslutande lika “dåligt” för hälsan som man tidigare trott. Flera olika studier visar att innehåll av MFGM påverkar blodfetterna olika, trots matchning i fettinnehåll. Smör tycks höja LDL mer än mjölk och ost verkar ha minst påverkan på LDL.  

Vid produktion av smör från mjölk “försvinner” en stor del av mängden MFGM som naturligt finns i mjölk. Från smör till smörolja försvinner resterande mängd av MFGM och lämnar en “ren” smörolja. MFGM finns dock fortfarande kvar i mjölken. Med denna kunskap har man alltså kunnat studera hälsoeffekterna av MFGM i mjölk. Det är detta som fredrik ägnat sig åt i sin forskning. Det är dock inte enbart MFGM som påverkar hälsoeffekter hos mjölkprodukter, även fermentation och fettstrukturen tycks påverka upptaget av fett till blodet. Fermenterade mejeriprodukter som cream cheese och yoghurt verkar ge en snabbare och högre höjning av blodfetter. Detta är två exempel på att food matrix spelar roll för ett livsmedels effekt på hälsan. 

Mer forskning behövs för att ytterligare förstå vikten av food matrix i olika livsmedel kopplat till hälsa. Det jag tar med mig från Fredriks presentation är att food matrix de facto spelar roll och en frågeställning om huruvida kostråden kring mjölkprodukter och mättat fett bör ändras?

“Food is more than the sum of its parts”   


Näringstäthet i förhållande till miljöpåverkan – Elinor Hallström

Bildresultat för ellinor hallström

Elinor Hallström är nutritionist och jobbar med sustainable nutrition på RISE – Research Institutes of Sweden. Där forskar hon tillsammans med sina kollegor på hur man kan mäta miljöpåverkan i förhållande till näringstäthet. Det är av intresse att jämföra ett livsmedels klimatpåverkan i förhållande till näringsinnehåll, eftersom matens primära uppgift är att förse våra kroppar med näring. Vi bör ha näring i åtanke när vi väljer mat i livsmedelsbutiken, inte bara förhålla oss till produkten klimatavtryck. 

En del företag redovisar idag sina produkters klimatpåverkan genom koldioxidekvivalenter. Men klimat- och miljöpåverkan från mat är inte endast kopplat till koldioxidutsläpp. Det finns fler steg i livsmedelskedjan som har påverkan på miljön. Elinor pratar om tre viktiga aspekter på hållbarhet kopplat till mat: hållbar konsumtion, hållbar produktion, och matsvinn och matavfall.

Ett bra sätt att få en helhetsbild av en produkts miljöpåverkan är genom så kallade livscykelanalyser (Life Cycle Assessment, LCA). Men LCA’s tar inte hänsyn till näringsinnehållet. Därför jobbar RISE med att ta fram metoder för att poängsätta livsmedel ur ett näringsperspektiv. Detta för att underlätta för industrin att bedöma hållbarhet i förhållande till näringstäthet. Två exempel är nutrition quality scores och nutrition density scores. Olika metoder för beräkning och poängsättning ger dock olika resultat. Idag finns det ingen rekommendation för vilken metod man bör använda och när. Det är mer komplext än så. Fler nutrienter betyder exempelvis inte nödvändigtvis att ett livsmedel är mer hälsosamt. En metod som kan vara bra att använda i vissa fall är capping. Valet av metod beror dels på vad man vill undersöka och dels på vilken målgrupp man riktar sig till.  

I en översiktsartikel som Hallström med kollegor skrivit kan man läsa mer om de olika metoderna som finns idag. Se “Using dietary quality scores to assess sustainability of food products and human diets: A systematic review” E. Hallstrom et. al. Resultat från översiktsartikeln är bland annat att det finns risker och utmaningar med aktuella metoder för att mäta hållbarhet kontra näringstäthet:

  • Olika metoder ger olika resultat
  • Högre näringsinnehåll ger lägre relativ miljöpåverkan (i de flesta metoderna)
  • Det finns vissa absoluta faktorer som begränsar metoderna

Slutsatsen från Elinors presentation är att det är viktigt att se helhetsbilden av hållbar mat. 

Efter presentationerna följde en workshop där vi som deltagare fick diskutera olika frågor om hållbarhet och näringstäthet, bland annat hur olika aktörer i livsmedelskedjan kan använda sig av detta och vilka incitament som finns. Jag lämnade seminariet och workshopen med nyvunnen kunskap och förväntan inför framtiden och kommande forskningsresultat. Det är både inspirerande och spännande att följa utvecklingen av mat och hållbarhetsfrågor. Ny forskning tillkommer hela tiden, inte minst Fredriks forskning om MFGM, utan även många pågående projekt inom RISE och på uppdrag av Stiftelsen Lantbruksforskning. Fortsättning följer!


Av: Lovisa Wilhelmsson, ordförande för Nutritionistföreningen.


Kost och Cancer – hur hänger det ihop?

I torsdags, den 17 oktober, var nutritionistföreningens ordförande Lovisa Wilhelmsson på ett seminarium om Kost och Cancer i Karlstad. Seminariet arrangerades av Cancerfonden och Dietisternas Riksförbund. Nedan kan ni läsa en sammanfattning om det som sades.

Elin Ramfalk, chef över prevention på Cancerfonden inledde kvällen med följande:

  • Minst ⅓ av alla cancerfall kan förebyggas m.h.a hälsosamma levnadsvanor.
  • Antal cancerfall ökar. Varje år drabbas 60.000 människor. Dels lever vi längre, men man räknar med att 20.000 cancerfall (⅓) orsakas av levnadsvanor.
  • Idag överlever ⅔ sin cancerdiagnos. På 70-talet överlevde ⅓.
  • Stat, kommun, region, sjukvård, privata och ideella aktörer – alla behöver hjälpas åt i förebyggandet av cancer.

Hur hänger kost och cancer ihop?
Isabel Drake, forskare Lunds universitet (epidemiologi) 

Drake gick igenom bakgrunden till kostens påverkan på cancerrisken och förklarade hur forskningen går till. Både våra gener och miljön påverkar vår arvsmassa. Miljöfaktorer är t.ex. rökning, övervikt/fetma och exponering via kosten. Seminariet fokuserade på kostens betydelse. Kost är dock svårstuderat och komplext. Vi äter inte enskilda näringsämnen eller livsmedel och kost är svårt att mäta. Slutsatser om enskilda komponenter i kosten är därför svåra att dra – att se kosten som en helhet är viktigast.

Vad är skillnaden på interventionsstudier och observationsstudier? Interventionsstudier ger ett orsakssamband, kan påvisa kausalitet. Observationsstudier ger statistiska samband, korrelationer. Det är dock svårt att endast använda interventionsstudier på kost och cancer eftersom cancer tar tid att utveckla samt att kost är svårt att kontrollera för.

Det finns olika mekanismer för att förklara samband mellan kost och cancer. Direkta: sammantagen effekt av skyddande antioxidanter, carcinogener (t.ex. alkohol) och förvärvade carcinogener (bildas ex. vid matlagning). Indirekta: energibalans och vikt, patogener i mat och förvaring av mat. Exempelvis: Alkohol bryts ner i kroppen till acetaldehyd, vilket kan ge DNA-skador och således leda till cancer. Övervikt och fetma kopplas till 13 olika cancertyper. Mekanismen bygger på inflammation till följd av den hormonellt aktiva fettväven (bl.a. insulin, tillväxthormon och östrogen). Rött kött och charkuterier kopplas till tjock- och ändtarmscancer. Beror på tillagning (stekning, grillning), nitrit-tillsatser och tarminflammation.

Matvanor som minskar risken för cancer
Charlotta Rubin, leg. dietist och folkhälsovetare, Dietisternas Riksförbund

Dietisten Charlotta Rubin inledde med orden “Gör rätt mestadels av tiden”. Sedan konstaterade hon att vikten är central vid cancerprevention. Därför är både kost och fysisk aktivitet aktuellt. De allmänna rekommendationerna från World Cancer Research Fund följer nedan. Den första punkten är viktigast och de övriga är alla betydande, utan inbördes ordning. 

  1. Håll en hälsosam vikt. Riktlinje: BMI inom spannet 18,5-24,9 rekommenderas. Ligg så lågt som möjligt. Midjemått kan användas som ett komplement till BMI.  
  2. Hälsosamma matvanor. Ät mest fullkorn, grova grönsaker, frukt, bär och baljväxter. Rekommendationen är 30 g fibrer/dag då det ökar tarmmotoriken och -passagen, vilket ”sköljer ut” cancerframkallande ämnen, samt minst 500 g frukt, grönsaker och baljväxter per dag.
  3. Begränsa rött kött och undvik charkuterier. Ät max 350-500 g rött kött/vecka. Ät helst inga charkprodukter alls. Det gäller även kyckling- och kalkonbaserade alternativ (även om de är något bättre). Vegetariska alternativ går dock bra att äta. 
  4. Begränsa alkoholkonsumtionen – helst nolltolerans. 
  5. Begränsa intaget av skräpmat. Indirekt påverkan på cancer genom vikten (innehåller mycket energi men lågt näringsinnehåll och är lättillgängligt). 
  6. Begränsa sockersötad läsk. Även juice och saft. Indirekt påverkan genom vikten. Drick vatten.
  7. Förlita dig inte på kosttillskott för prevention av cancer. Ät varierat istället. Finns risker med multivitamin-/mineraltillskott. Undantagsfall är bristtillstånd.
  8. Var fysiskt aktiv i vardagen. Begränsa stillasittandet. Rekommendationen är minst 150 min/vecka eller 30 min/dag måttlig fysisk aktivitet.
  9. Om du kan, amma ditt barn (minskar risken för bröstcancer).
  10. Efter cancerdiagnos – följ råden om du kan.

Sant och falskt om kost och cancer
Maiju Watterhall, leg. dietist och sakkunnig, Cancerfonden

”Hitta din egen väg – gör rätt så ofta du kan”

Sant eller falskt? Watterhall reder ut myterna.

  • Akrylamid leder till cancer? Nej (ytterst liten risk).
  • Är korv lika farligt som rökning vad gäller cancerrisk? Ja. Båda är ungefär lika cancerframkallande, men rökning medför en större risk för den som går från noll till ett paket om dagen.   
  • Socker orsakar cancer? Nej. Men indirekt en risk via viktuppgång. 
  • Cancerceller kan svältas ut genom att undvika socker? Nej. När man är sjuk behöver kroppen energi för att orka läka. 
  • Aspartam är cancerframkallande? Nej

Watterhalls viktigaste budskap till åhörarna är källkritik. Var kritisk när du läser rubrikerna i kvälls- och dagspressen. Var medveten om att det inte är den bästa forskningen som når ut till allmänheten. Medicinska tidskrifter publicerar främst randomiserade kontrollstudier (RCT), medan de artiklar som släpps till pressen i störst utsträckning är observationsstudier.  Hon avslutar med en uppmaning om att fokusera på att främja hälsa – ät och gör det du mår bra av.

“Livet går inte ut på att undvika cancer”

Nugding – hur kan vi knuffas mot hälsosammare val?
Samuel Salzer, beteendestrateg, Beteendelabbet

Samuel Salzer säger att vi människor har kunskapen och viljan, men saknar handlingen för hälsosamma beteenden. Han förklarar att det finns två system för beslutsfattande: det reflektiva systemet och det automatiska systemet. Det senare dominerar vid stress, trötthet och hunger och tenderar att leda till sämre val, medan det första är vårt eftertänksamma system, som vi använder för att ta rationella beslut. Nudging innebär lätta knuffar i rätt riktning – mot hälsosammare val. För att kunna använda nudging behöver vi förstå hur vi tar beslut och därefter skapa gynnsamma miljöer för hälsosamma beslut. Han lyfter ett citat från beteendeekonomen och nobelpristagaren Richard Thaler:

“Människor är inte korkade. Världen är komplex”

Han menar att vi inte kan skylla oss själva när vi tar dåliga beslut, utan behöver förstå att miljön omkring oss påverkar våra val. Han tipsar sedan om tre nudgeverktyg som kan användas i vardagen. Utgå från dig själv och dina svagheter när du använder dig av tipsen.

  • Förändra placering – synliggör det önskade valet. Organisera din hemmiljö för att gynna hälsosamma val. 
  • Ändra standardvalet – gör det önskvärda beteendet förvalt. Ex. mindre tallrikar minskar portionsstorleken och vegetariskt förval ökar intaget av grönsaker. 
  • Personligt kontrakt – gör ett avtal med ditt framtida jag. I en studie såg man att de som planerade in sin träning ökade sin fysiska aktivitet mest. Planera för både framgång och fall (ha alltid en plan B).

Genom att använda kunskapen vi nu lärt oss av samtliga experter på temat Kost och Cancer kan vi som individer leva lite mer hälsosamt och på så vis minska risken att drabbas av cancer. Medan vi gör det behöver de stora aktörerna samarbeta för att fortsätta arbetet med cancerprevention. Förresten, glöm inte att bidra till cancerforskningen genom att köpa Rosa bandet.